Bättre sent än aldrig...

Här kommer min förlossningsberättelse för er som vill läsa!

Min förlossningsberättelse – då Elliot kom till världen.


Kvällen innan, den 30 juni, var jag och David på bio. Vi hade lämnat Oliwer till Bella och Lars, han skulle sova där. Efter filmen åkte vi hem och satt uppe länge och bara pratade och åt godis.
Vid 02 gick vi och la oss och jag hade inga känningar överhuvudtaget om att något var på gång.

Klockan 06.00 vaknade jag av att det gjorde lite ont, lite som svag mensvärk, men trodde det berodde på att jag legat konstigt på magen eller liknande. Låg och kände efter ett tag och då det inte slutade kännas så gick jag upp. Puttade lite på David och sa: ”Jag har lite ont i magen, men ingen fara så du kan sova vidare. Men jag går upp för har ingen ro till att sova.”

Satte mig framför datorn och läste lite bloggar och läste nyheter. Klockan blev 07.00 och jag tyckte att det började göra lite ondare än innan, men verkligen ingen fara. Började klocka värkarna och kom fram till att det var 3 min mellan varje.

Ringde till Bella och frågade om det var ok att Oliwer eventuellt skulle komma att behöva stanna längre in på dagen. Men visste ju inte för det gjorde ju inte så ont just då.

Väckte David och sa att det var 3 minuters intervaller och då gick han upp. Jag gick och tog en dusch för att se om värkarna höll i sig eller om de skulle försvinna, vilket dom inte gjorde. Snarare förvärrades när jag stod upp. Nu började det bli så jag böjde mig ner eller stod och gungade mig igenom värkarna.

Efter att vi hade ätit frukost och David gjort sig iordning ringde vi förlossningen 07.30 och frågade om vi kunde komma in och att det garanterat fanns plats.

Därefter velade jag runt en kvart för att hitta något vettigt att ha på mig. David var väl ganska nervös vid detta laget och bad gång på gång om att vi skulle åka. När jag väl hade packat ner det nödvändigaste (hade inte packat bb väska ännu) så bad jag David ta magbilder i alla vinklar. Sen gick vi till bilen (07.50).

På vägen in till förlossningen ringde jag mamma och berättade att vi åkte in.
Väl framme gick vi tillsammans med två andra par in i hissen och åkte upp till våning 11, förlossningen.

Ringde på dörren och väntade. Satt väl där i 5 min, väldigt långa 5 minuter då jag hade ont nu. Mådde dessutom väldigt illa och bara hoppades att jag skulle hinna in så jag kunde få en spypåse, ville verkligen inte spy i korridoren.

När dom väl öppnade var klockan 08.05. Bad direkt om en spypåse vilket jag fick och sen sa dom till mig och de andra paren att sitta i korridoren i väntan på rum.

David sprang ner till bilen för att hämta kameran vi självklart glömde på vägen upp. Precis efter att han gick in i hissen och dörrarna stängdes fick jag första krystvärken! Sprang in i närmsta rum där jag såg en undersköterska och sa att jag hade krystvärkar och att jag behövde ett rum.
Hon sprang och hämtade en barnmorska som fick lämna sin dåvarande patient. Jag var vid det här laget svimfärdig och de fick näst intill bära mig in på ett förlossningsrum. Det ända jag sa mellan krystvärkarna var, David, ni måste hämta David!

Två stycken sprang iväg och letade upp David och barnmorskan slet av mig mina byxor och konstaterad att jag var öppen 10 cm då hon såg huvudet, bra slutsats.
Nästa mening var: ”Vid nästa värk kommer den nog ut, kämpa på!”. ”Fan heller, här kommer inget ut om inte David kommer”, var min tanke. Stretade emot kroppens vilja så mycket jag bara kunde.

När David väl kom in springandes så var halva Elliots huvud ute och lagom tills han hann fram till sängen så kom resterande del av huvudet och kroppen ut.

Klockan 08.17, ca 10 min efter jag kom in på förlossningen är han född! En pojke skrek jag glatt och tittade på David som hade ett ansiktsutryck blandat av lycka, glädje och chock!!!